Resdagboken

Mucha playa en Uruguay

torsdag 22 mars 2018 Montevideo, Uruguay
  • 448 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Med ännu en inteckning i miljöskulden har vi hastigt bytt till en helt annan resa: badsemester i Uruguay.

Uruguay är ett litet land, kusten är inte jättelång, men tusan vet om inte hela sträckan består av de mest fantastiska sandstränder det bara går att fantisera om. Några ligger där längs vägen, bara för bilister att stanna till, andra mer avsides. Några försedda med 2000-dollarshotell, andra med skjul, det är bara att välja.

Högsäsongen löper från jul till mitten av februari. När vi är här en månad senare är förhållandena helt perfekta, men det känns snarast ganska avfolkat.

Stopp ett, Punta del Este. Enligt uppgift för de rika som vill se och synas, men behovet måste vara ganska akut om man väljer att göra det bland 100-tusentals andra. Med tanke på att jag räknar till hundratals 15-våningars hotell, som Rimini eller Mallis, fast 50 år senare, måste det handla om så många. Det hela är ganska sterilt, vi gissar att folk stannar på hotellen för restaurangerna borde inte räcka, men ganska glest när vi är här som sagt.

Som vanligt är det lätt att se varför orten uppstått, stränderna är i sanning magiska. En vildare sida för surfarna och ganska omtumlande bad, en lugnare mittemot, med milslång strand. Den inglasade matsalen på vårt hostel har utsikt direkt mot surfstranden, liksom vårt rum. Lite träningsvågor tror jag, men kul att kolla.

Underbara soliga dagar, så när vi går ut för att äta middag tredje kvällen undrar jag vad det är för konstiga ljussken jag ser. Det visar sig att vi ska uppleva våra livs märkligaste åskväder. Blixt på blixt på blixt, men nästan inga knallar, mäktigt!

Stopp 2 Punta del Diablo. Här är hotellen utbytta mot små hus och vi får resans första egna, med veranda och kök. Så härligt, ned i hängmattan och bara njut! Grusvägar leder till skjulliknande restauranger, en känsla av ett svunnet Thailand, men maten avslöjar allt, smaklökarna förnimmer inte en enda krydda.

Här kan vi vandra i timmar, för att sedan dimpa ned i någon sanddyn. Det är lättsamt, vilsamt, vi mår bra.

Tredje målet Cabo Polonio. Lite annorlunda, en ort som väljer att vara utan el- och  vattennät, TV och vägar (men wi-fi finns det visst det). Man får åka lastbil genom sanddynerna och når efter en halvtimme en samling av några hundratal hus, en del med hyfsat nya och välhållna vitputsade hus som verkar vara (tillbommade) privata semesterboningar och den mer ursprungliga delen med mer varierande hus i olika skick.

Dagen vi anländer drar återigen ett rejält åskväder förbi (väderleveranserna kommer med strålande väder 2 av 3, där den tredje motsvarar våra resdagar), detta även med häftigt regn. Vi ska bo hyfsat ståndsmässigt, ett vitputsat hus i två våningar. När vi försöker checka in är det någon  palaver med vårt rum, något med ”baño” och “agua”. Jag tror att de vill säga att toaletten inte fungerar, men det visar sig att det har regnat in. Vi testar rummet, men bor snart i en sjö och får flytta ned till bottenvåningen, där det bara regnar in och möglar i hallen utanför rummet. Dagen efter skiner solen, vattnet torkas upp och problemet anses löst. Som svensk blir man lite ledsen i ögat, ok om vi bodde ett skjul, men det här är ett fint hus, så synd att inte ta hand om det.

Första kvällen undrar jag om det här verkligen är för oss, det finns absolut inget spännande att äta och inte heller hittar vi några barer med goda drinkar. Inte många människor här, de som är anstränger sig hårt för att vara ”hippie”, några säljer simpelt hantverk längs huvudgatan, ja eller stigen. Men så hittar vi alla stränderna igen. Den underbara ”över-disk”-affären som säljer oss en flaska vin och lite tilltugg att intas på balkongen. Denna sträcker sig ut över vattnet och vi roar oss en eftermiddag med att titta på alla sköldpaddorna som simmar omkring.

Nästa dag hittar vi ännu mer strand, en tre timmars barfotapromenad, där vi tror oss ha hittat sköldpaddornas barnkammare. När vi bestiger en sanddyn får vi känslan av att vara ensamma i världen, eller två av tio om vi spanar någon kilometer åt vardera hållet. Väl hemma på balkongen igen besöks havet idag av delfiner och jag tvivlar inte längre: klart vi ska vara i Cabo Polonia!

Sista stopp Montevideo. Även här finns stränder, men också en färgstark huvudstad som rymmer nästan halva Uruguays befolkning. Allt vi kan tänkas behöva och inte behöva finns här, men i ärlighetens namn är vi nog nu inne på nedräkningen, innan det är dags för ett kortare stopp hemmavid över påsk.

Catrin Johnson
Senast aktiv - från Stockholm, Stockholms län, Sverige
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem