Resdagboken

Sista etappen: Åre-Grövelsjön

söndag 29 oktober 2017 Grövelsjön, Dalarnas län, Sverige
  • 677 Visningar
  • 3 Kommentarer
Rapportera

Nu sitter jag i min egen soffa med mitt eget bryggkaffe bredvid mig och Kajsa sovandes likt en komatös anorektiker i andra änden av soffan.  Jag upplever att jag luktar gott efter att ha duschat med PRODUKTER ett antal gånger sedan gårdagens målgång i Grövelsjön.  Ord kan inte beskriva hur gott jag mår över att befinna mig på hemtam och trygg mark efter en dryg vecka i en fjällmiljö som mycket tydligt insisterat på att vintern är den rådande årstiden och att promenerande därför är en ganska orimlig aktivitet. Den här delen av fjällkedjan är ju den del jag faktiskt har knatat på tidigare, och likt en sentimental äldre farbror ville jag visa Kajsa mina ”hemmafjäll” där renarna är gulliga, topparna lagom höga och stugorna alltid närmare än man tror.
Åre-Vålådalen
Min plan var att vi skulle traska väg från undersåker till vålådalen, men när ca två kilometer avverkats på asfalt och jag redan lyckats trassla in stavarna i hundkopplet ett tvåsiffrigt antal gånger. Kajsa har vid det här laget börjat betrakta stavarna som två onda ting som när som helst går till attack och därför bör hållas ett rejält avstånd till, vilket inte är optimalt om man som sammanlänkat ekipage vill gå på smal landsväg.. Jag väljer därför att istället gå en omväg över ett fjäll som går parallellt med vägen. Vi har ju trots allt gott om tid innan vi måste vara i grövlesjön vilket är vår enda deadline för kommande veckor. Eftersom jag inbillar mig att jämtländska fjäll är lite mer mina vänner än andra fjäll bli jag irriterad och besviken när det visar sig att fjället är brant och jobbigt att klättra uppför. Speciellt när det envisas med att hagla lite tidvis. Blir ännu mer tillplattad när jag ser markeringar som visar att leden används för fjällmaraton för de muppar med tokmånga  benmuskler och optimistisk inställning till mjölksyra. Alla eventuella planer jag haft på fjällmaraton i mina mest sockerhöga stunder försvinner där och då och har inte kommit tillbaka i skrivande stund. Vi kommer till en fin fäbodvall där vinterfolket kan äta våfflor men som står tomt nu, och bäddar ner oss i en öppen fäbod. Kallt den natten men jag härdar ut tack vare en mental bild av stuga med värme i östra vålådalen som finns bokad till natten efter. Nästa dag är okomplicerad vandring nerför fjället och lite väg till vår stuga där vi sover gott och laddar inför kommande dagar av väglöst and och obemannade stf-stugor.
Vålådalen- Bruksvallarna
Förutom att de tydligen preparerat ett skidspår på vandringsleden mot vålådalen och sedan bjudit in varenda jämte med magrutor och bra skidteknik, går vandringen via vålådalen mot vålåstugorna odramatiskt till. Efter ca 10 km lämnar man skogen och kommer upp på kalfjället där det blåser kraftigt samt snöar. Vi lägger ner alla eventuella tankar på matintag och krigar på tills vi når vålåstugorna. Så här års är inte stugorna bemannade men ett hundtillåtet säkerhetsrum står alltid öppet och det är dit vi siktar.  Eftersom jag både är orimligt dålig på, och dessutom orimligt ointresserad av eventuell färdighetsövning i, eldning, har jag skaffat tändkuddar så att nada kompetens krävs för att få till den eld i kaminen som jag upprepat som löfte till Kajsa när blåsten härjat som värst. Efter sådär fyra timmar är stugan varm och vi går och lägger oss i en förhoppning om att värmen ska räcka för att torka alla kläder tills imorgon. Morgondagen bjuder på något så extraordinärt som solsken, vilket är ungefär lika häpnadsväckande som fyra betande myskoxar vid husknuten, så andmäktigt förlåter jag kaminen för att kläder och skor fortfarande är ganska blöta och påbörjar turen mot Helags som är relativt tung och lång enligt uppgift. Glädjen över solen varar typ 2 minuter innan jag inser att det kommit ganska mycket snö under natten. Vinden har liksom ansamlat snön i förädiska drivor som är svåra att se omfånget av med solen i ögonen, så lite då och då förändras snödjupet från hanterbar söderländsk snömängd till störig norrländsk dito. Kajsa har the time of her life när hon likt en alv härjar, lös och ledig, på skaren. Om jag hade varit med i sagan om ringen hade jag sannolikt haft en ganska frostig inställning till Legolas… Snön gör att det tar tid att gå och först när det börjar skymma och kroppen nästan inte ställer upp längre, skymtas Helags fjällstation. Slut på ett sätt som mer påminner om post-mataton snarare än post-promenad kravlar vi oss in i hundrummet som mer ser ut som en byggarbetsplats än något annat, men tillgång till madrass och kokplatta gör att jag ändå bestämmer mig för att vi troligtvis är välkomna. Finns dessutom el vilket gör att prestandan på sovplatsen höjs betydligt. Somnar tidigt och tänker nöjt att nästa dag är en kort vandring mot fältjägarstugan. En vandring upplevs emellertid inte som kort om det blåser kraftigt och luften är så disig att man har svårt att se, dels på grund av diset och dels på grund av den frostbildning som belastar ögonbryn och ögonfransar.  Tar en selfie för dokumentationens skull, men raderar i samma stund som bilden uppenbarar sig.. Kajsa är däremot bara gullig med att ansiktsfrost, men hon förväntas ju också ha behåring i hela ansiktet… Väl framme vilar vi framför kaminen i en massa timmar innan vi vilar vidare i sängen för att vara redo för längre tripp ner mot ramundberget och bruksvallarna dagen efter.
Dagen börjar med eländigt pulsande och dålig sikt, men allt eftersom vi kommer ner i dalen vid ramundberget blir vädret varmare och humöret bättre. Vi går rullskidbanan mellan Ramundberget och Bruksvallarna vilket är en fröjdefull upplevelse efter allt snöpulsande vi ägnat oss åt tidigare dagar. Kan inte för mitt liv förstå hur jag någonsin kunde tycka att vandring på barmark var jobbig.. Vi stannar i Bruksvallarna två nätter och får nu möjlighet och kolla i härjedalingar med magrutor och bra skidteknik genom förstret på vår stuga, de påminner i stort om jämtarna..
Bruksvallarna-Grövelsjön
Så superskönt att få en vilodag i bruksvallarna. Dagarna till fjälls har liksom varit en både fysisk och mental utmaning och det är gott att liksom veta att man med största sannolikhet kommer att behärska dagen som ligger framför en, för en gångs skull. Väderprognosen påstår att det kommer snöa ännu mer kommande dagar, så jag ringer i överdramatisk panik till tänndalens skiduthyrning för att fråga om de möjligtvis säljer snöskor? Tror desperationen sken igenom, för de erbjuder mig att komma förbi och köpa ett par trots att de teoretiskt sätt inte öppnat för säsongen än. Lättad börjar jag gå mot tänndalen för att inte låta mina hjältar till skiduthyrare vänta allt för länge på mig. Vandringen är fin och relativt lättsam. Till och med kajsa visar glädje och livslust bitvis. Vi möter till min förvåning ett par mitt på fjället, men förvåningen avklingar något när de visar sig vara tyskättlingar. Blir allt mer övertygad om att tyskar inte har förmågan att tycka något på fjället är obekvämt. Inga sträckor för långa eller väder för tråkiga för en tysk, tydligen. Vi köper fina gröna snöskor och traskar vidare till stugan vi fått hyra.
Mamma skrämmer upp mig när hon med allvarsam stämma konstaterar att det ska blåsa kraftigt nästa dag då vi ska mot skedbrostugan via nåt högre fjäll. Om det suger jättemycket lovar jag att vända och stanna ännu en natt i tänndalen, jag vet redan då att det inte finns en chans att jag vänder eftersom det skulle innebära att min fina nedräkningskarta med renillustrationer och ballonger skulle bli inaktuell. Mycket riktigt blåser det kraftig motvind när vi kommer upp på rödfjället dagen efter. Under sex svinlånga kilometer går vi som två karaktärer tagna ur en deprimerande film med böjda huvuden för att undkomma hornhinnesår på grund av det klädsamma haglet som så klart också vill delta i misären. Vi kommer in i Rogens naturreservat som är känt för sina stora klippblock och säkert är ett mecka för folk som fascineras av istidens lämningar och så vidare. Vi är halvimponerade, men blir lite nöjda med att komma ner från kalfjället in i skogsmiljö, även om det är bökigt att parera alla stenar när man fortfarande inte kan se riktigt för snöfallet. Skedbrostugan ligger fint vid vattnet och kvällen i stugan är trivsam och odramatisk. Morgonen efter är det okej väder, men det har snöat en hel del under natten vilket ska visa sig innebära en ny form av problematik. Det känns vid det här laget som att vi är med i en produktion av fångarna på fortet där varje dag är som ett nytt sånt där rum. Jag kan riktigt höra Gundes stämma när han specificerar vilken typ av individ som är lämpligast för kommande utmaningar. ”Här behövs en stark och lättsam person med magiska ögon alt. magiska glasögon som kan se genom kompakt snö och därmed lyckas hitta ledmarkeringarna som finns målade på rogens stora stenbumlingar”.. Men eftersom ensamvandring tydligen var min grej blir det alltid jag som får ställa upp på alla utmaningar trots att jag sällan är superlämpad för det hela. Långsamt hasar/klättrar/snubblar/faller/irrar vi fram genom stenlandskapet genom att skrapa med staven på stenar för att hitta de orangea markeringar som visar var leden går. Vilse några gånger, men lyckas hittat tillbaka till leden med hjälp av fantasifull visualisering av hur tankevärlden hos en leddragare funkar. Under en period är likheten med snövit äntligen ett faktum när vi följer renspår som visar leden framåt, men efter att ha irrat vilse på grund av renens plötsliga beslut att lämna leden, överger jag min romantiska illusion om att någonsin bli ett med hela fjällets ekosystem (tänk Plupp) och återgår till mitt systematiska stavande på stenar istället. Tillslut kommer vi fram till Kärringsjön där vi får kaffe och kaka av snällt par och vaggar sedan vidare på den mycket sympatiska leden mot Rogenstugan. Under dessa fem kilometer är allt som jag föreställt mig; packningen lätt, himmelen blå och Harry Potter framgångsrik i sin fight med onda farbröder.  Nästa dag är näst intill identisk med dagen innan, leden gömd och svårframkomlig, bara det att upprepade spångar dessutom adderas till det hela. Vi vet ju att jag är det stora fanet av spång, men under förutsättning att de syns. När de är översnöade så att man inte vet att de överhuvudtaget är närvarande förrän man inser att man står på en orimligt sank yta och sedan kräver en oerhörd koordination och stavteknik för att gå att följa utan att trilla av, är de mest en förhalande belastning.  Det tar en tröstlöst lång tid att hasa fram sista kilometrarna mor storrödtjärnstugan, men väl framme slår det mig med full kraft: jag är nu en dags vandring från Grövelsjön och efter det behöver jag egentligen aldrig mer lukta såhär illa och ha såhär många blåmärken från dåligt hanterade spånskridningar! Jag sover jättedåligt den natten och klockan 06.18 är frukosten äten och väskan packad. Seg väntan på soluppgång efter det och först 08.00 är sikten så pass bra att jag kan lämna stugan efter sedvanligt övertalningskampanj för att få kajsa att lämna sin vintersovsäck. Snön har lyckats föröka sig utan ett jag märk något snöfall, och nu finns en kraftig skorpa som Kajsa kallar skare och jag kallar störig snödetalj som gör allt ännu jobbigare. Såklart även mycket spång som nu blivit hal utöver osynlig och när den störiga skorpan och de hala spångarna dessutom utökas med ett sista överdrivet stenlandskap känns allt bara som en dålig barnsång alt. en mardröm och jag funderar på att kanske vägra gå mer. Inser att det skulle kännas retligt att ge upp 15 km från målet man krigat mot i 130 mil, så jag äter den sista energikakan och hasar vidare. Vi kommer ner till Hävlingen (nån sjö) och efter det följer en uppförsbacke uppför det fjäll som slutar i Grövelsjön. Som en skänk från ovan uppenbarar sig fotsteg som går att följa och vandringen blir därmed mycket lättare. Planen är att mamma och pappa ska komma och möta mig på fjället och efter några timmar och en hel del vändor på den nogsamt sammansatta ”snart behöver du aldrig mer promenera med packning”- playlisten ser jag tre små gestalter vinka på ivrigt sjöräddnings-manér. Effektfullt hade såklart varit att springa lättsamt sista biten, men motarbetad av det osentimentala fjället pulsar vi istället under massa minuter till jag äntligen når mamma, pappa och syster som inte bara erbjuder glada tillrop utan dessutom kommer med gåvor i form av varm choklad och mackor. Klassiskt fjällfika där man hinner bli nerkyld innan man ens fått i choklad i allas koppar, men vi härdar ändå ut i några minuter innan vi börjar vandra de sista 4 km till grövelsjön.
Något så oerhört overkligt att se fjällstationen mellan träden. Svårt att förstå hur mycket tid och energi jag offrat bara för att få stå på farstun till Grövelsjöns fjällstation, men när ”we are the champions” spelas på saras skrälliga mobilhögtalare känns allt ändå så rimligt på något sätt. 

Camilla Hiding
Senast aktiv - från Grövelsjön, Dalarnas län, Sverige
Kommentarer
Postat av Åke Johansson

Grattis till en enastående prestation! Det har varit jättekul att få följa Er vandring på avstånd, tack! Nu kan Ni verkligen vila ut efter 130 hårda mil!

Postat av Lena Olsson Smith

Oj oj vilken underbar beskrivning av dina strapatser!! Du borde skriva en bok om detta. Du skriver helt underbart och jag är helt uppslukad av att läsa. Jag planerar själv att gå gröna bandet i sommar och din berättelse är den som hittills givit mig mest. GRATTIS så här i efterskott!

Hälsningar Lena

Postat av Diana

Hej var toppenkul skildring har själv gjort Grönabandet o känner verkligen igen mig i mycket. Tack för du delade med dig.

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem