Resdagboken

Cape Tribulation

söndag 21 december 2014 Cape Tribulation, Queensland, Australien
  • 297 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Dagen efter att vi varit på Barriär revet hade vi en ”vilodag” i Cairns. Vi hängde till största delen på hostlet och tog det allmänt lugnt. Dagen efter däremot bar det av igen. Den här gången var det en tredagars utflykt till Cape Tribulation som stod på schemat. Vad som gör Cape Tribulation så speciellt är att det är en plats där två världsarvslistade områden möter varandra, The Great Barrier Reef och världens äldsta, numera existerande regnskog, Daintree rainforest.

Vi blev upplockade utanför vårt hostel i Cairns. Busschauffören, som även var vår guide, berättade under hela bussresan en massa om regnskogens och Cape Tribulations historia. Efter några timmars bussfärd kom vi fram till en del av nationalparken/regnskogen där vi fick en guidad tur till fots. Vi fick bl.a. veta en hel del om olika växter och träd som fanns där.

Efter detta fick vi skjuts till våra olika hostel och hade sedan eftermiddagen fri att göra vad vi ville. Selina och jag bodde på ett hostel där man bodde som i små stugor. Allt var beläget mitt i regnskogen så man kunde konstant höra ljuden av en massa djur även om vi inte direkt såg några. Efter att ha gjort oss hemmastadda tog vi en promenad längs stranden och sedan upp till en utsiktsplats som fanns i närheten. Stranden såg i princip orörd ut och det var helt magiskt vackert. Det såg precis ut som de stränder man kan se i resebroschyrer som man inte riktigt tror finns. Bilderna vi tog är tyvärr inte ens i närheten av hur det såg ut på riktigt vilket jag kan tycka var lite synd. Efter promenaden på stranden, i stekande sol, var både jag och Selina sjukt sugna på glass. Enda problemet var att vi befann oss mitt i ingenstans och de sålde inte glass där vi bodde. Då kvinnan som jobbade i receptionen däremot sa att det endast tog ca 15 minuter att gå till närmsta affär och vi inte direkt hade något bättre för oss tog vi en promenad dit. Det visade sig dock att den där 15 minuters promenaden snarare var en halvtimmes promenad… Det ihop med den stekande solen gjorde att vi fick kämpa väldigt mycket mer än vi först tänkt för den där förbaskade glassen.

När vi ändå var ute och gick och redan hade gått halvvägs bestämde vi oss för att gå till ett ”vattenhål” som många sa var värt att besöka. En tjej från Tyskland som hade åkt med samma buss som oss och som dessutom pluggade i Uppsala hakade också på. Precis som affären låg vattenhålet en bra bit längre bort än vad folk hade sagt till oss och när vi väl kom dit var det en stor besvikelse. Vattnet var grumligt, brunt och äckligt och träden runtomkring gjorde att allt låg i skugga. Det var verkligen inget som bjöd in till ett dopp och särskilt fint var det inte heller.

På kvällen tände några som bodde på hostlet en brasa nere på stranden. Där spenderade vi några timmar, grillade marshmallows och bara hade det mysigt innan vi gick och la oss.

Till dagen därpå hade Selina övertalat mig att vi skulle klättra upp för Mount Sorrow, ett berg som låg i närheten. Det var personalen på hostlet samt vår guide som hade rekommenderat oss att göra det då det tydligen skulle vara väldigt häftigt. De hade dock berättat att det tog ca 5-6 timmar att ta sig upp och sedan tillbaka igen. På grund av detta samt att vi ville gå när det var så svalt som möjligt gick vi upp redan klockan fem. Jag var väldigt skeptiskt och försökte gång på gång förklara för Selina hur jobbigt det skulle vara men hon viftade bara bort det och sa att ”de överdriver alltid, jag lovar att det bara kommer ta 2 timmar fram och tillbaka”. Eftersom jag inte ville att hon skulle gå själv, samt för att jag inte direkt hade något bättre för mig då vi som sagt befann oss mitt i ingenstans, följde jag trotts mina tvivel tillslut med. Efter att ha kollat på soluppgången på stranden och ätit frukost knatade vi iväg. Redan efter 5 minuter stötte vi på vårt första problem när vi insåg att vi inte riktigt visste var vi skulle. Vi borde kanske redan då insett att det hela var en väldigt dålig idé, men det är väl lätt att vara efterklok antar jag…

Efter ett tags diskuterande chansade vi i alla fall på vart vi skulle och det visade sig att vi faktiskt hittade till den plats där vandringsleden började. Glada över att vi var på rätt väg började vi gå uppför. Till en början gick det väldigt lätt och jag tror att vi båda tänkte att ”detta var ju inte så farligt”. Det var dock något vi båda snart skulle få äta upp illa kvickt då berget blev allt brantare. Det var inte längre en promenadstig utan vi fick bokstavligt talat klättra uppför berget. Man var samtidigt tvungen att hela tiden hålla stenkoll på små trianglar på träden som talade om var man skulle då ”stigen” knappt syntes.
Efter ca 40 minuter såg vi en skylt där det stod ”1 km”. I vanliga fall skulle jag blivit glad av att se att vi kommit någonstans men med vetskapen om att vi då hade 2,5 km kvar till toppen och vi redan var sjukt trötta gjorde detta mig bara mer trött. Envisa som vi var vägrade vi dock ge upp och vända om, så vi fortsatte att kämpa oss uppåt. Desto högre upp vi kom desto brantare blev det samtidigt som det blev varmare och varmare ju längre dagen gick. Vid ett parti var det till och med så brant att de hade satt upp rep som man fick dra sig upp i. Vattnet vi hade med oss fick vi spara extremt mycket på för att ha lite till hemvägen även fast man helst hade velat dricka upp allt under den första timmen.

Efter drygt två timmar nådde vi slutligen toppen och det enda vi kände var en stor besvikelse. Visst, vi var stolta att vi tagit oss ända upp och visst var det väl en fin utsikt man hade där uppifrån, men det var långt ifrån så fantastiskt att det var värt all möda att ta sig upp dit. Efter att vi vilat ett tag, ätit lite och tagit en massa bilder för att bevisa att vi faktiskt varit däruppe var det bara att påbörja vandringen nedåt. Den ilska och irritation jag känt på vägen upp hade nu släppt lite och jag kände att jag inte tänkte stressa nedför utan ta det lugnt och försiktigt för att inte ramla. Selina däremot som pågrund av trötthet hade blivit allt mer irriterad gick så fort att hon ramlade flera gånger. Fallen gjorde henne ännu mer irriterad och hon gick då ännu fortare för att så snabbt som möjligt komma ner vilket ju bara gjorde att en ond cirkel bildades och hon ramlade ännu fler gånger.

Det tog oss ca 4,5 timmar allt som allt att ta oss upp och ner för berget. 4,5 timmar i stekande sol, tropisk regnskog, med för lite vatten och ett brant berg med rullgrus. Jag kan lova att det kändes mer som ett dygn och jag skulle ärligt talat inte rekommendera den vandringen till någon, inte ens nu i efterhand. En sak som dock är lite komisk nu efteråt och som får oss att känna oss lite dumma är den skylt som sitter vid vandringsledens start. Där står det klart och tydligt att man inte skall klättra upp för berget om man inte är en ”van vandrare” och i väldigt bra fysisk form. Det står även att man minst skall ha med sig 3 liter vatten per person. Denna skylt läste vi alltså när vi kom ner, istället för innan vi gick, så jag antar att vi får skylla oss själva att det var ett sådant helvete…

Tillbaka på hostlet vilade vi och åt lite lunch innan vi på eftermiddagen skulle åka iväg på fruktprovning på en gård som fanns i närheten. På gården odlade de hundratals olika tropiska frukter och vi fick under drygt en timme smaka runt tio olika frukter samtidigt som en av de som jobbade där berättade en massa om de olika frukterna. Då både jag och Selina älskar frukt hade vi sett fram emot detta mycket men tyvärr blev vi båda lite besvikna. Frukterna vi fick smaka var absolut intressanta och jag hade inte hört talas om någon av dem innan. Dock var alla relativt lika i smak och konsistens vilket gjorde att det blev lite tråkigt i längden. Men som med mycket annat, trotts att det inte riktigt levde upp till våra förväntningar, var vi båda ändå glada att vi provade och att vi nu kan säga att vi faktiskt smakat en hel del konstiga frukter.

Nästkommande dag spenderades förmiddagen vid hostlet där vi i princip bara tvättade våra kläder samt slappade. Mitt på dagen blev vi upplockade av vår guide igen som skulle köra oss till Port Douglas. Där skulle vi spendera en natt innan vi åkte tillbaka till Cairns. På vägen dit stannade vi på tre olika utsiktsplatser, åkte längs en av de mest omtalade kustvägarna i Australien samt stannade och köpte glass på ett lite fik där de hade egen glasstillverkning.

Jag hade förväntat mig att dessa dagar skulle innehålla mer guidade aktiviteter än vad de gjorde. Jag kan ju inte säga att vi var sysslolösa då vi hittade på saker på egen hand men eftersom vi betalat för en tredagarstur hade jag nog förväntat mig lite mer. Hade det inte varit för att denna plats är så unik i och med den uråldriga regnskogen och Barriärrevet hade jag nog inte rekommenderat andra att åka dit. Det kan absolut vara häftigt att se men jag skulle säga att en endagarstur är mer än nog om man inte har en egen bil och kan ta sig runt som man vill. Så för min del tror jag att detta var de dagarna jag var mest besviken på såhär långt.

Sofie Andersson
Senast aktiv - från Darwin, Northern Territory, Australien
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem