Resdagboken

Hemkomst

onsdag 18 april 2012 Sundbyberg, Stockholms län, Sverige
  • 617 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Så, sista inlägget.

Det är så mycket på den här resan som gjort mig så ledsen och så lite som gjort mig glad.

Till att börja med verkar inte pengarna hamna på rätt ställen i den här organisationen (subjektiv åsikt). Radar nedan upp de observationer som fått mig att tro det:

- Kvinnorna/flickorna som Project Africa utbildar måste betala 1000 shilling/månad. En genomsnittlig lön för en outbildad kvinna (till exempel en dag på skördefältet hos en bonde) är 200 shilling/dag. De pengarna räcker ganska precis till att köpa mat till en mindre familj. Så hur ska någon som studerar fulltid förutom att ha pengar till mat även betala 1000shilling/månad för själva utbildningen? Var det inte just fattiga, outbildade kvinnor som den här organisationen riktade in sig på att hjälpa?

- Högsta hönset sitter i ett stort hus i Nairobi, men chaufför och flera bilar (trots att hon har körkort själv), hushållerska samt portvakt etc.

- När det påtalats att eleverna sitter på golvet på lektionerna och att det behövs material till sykursen har svaret varit att det inte finns några pengar. Men ändå så måste Projektledaren i Kitui sätta in de pengarna elverna betalar på ett bankkontot till Högsta Hönset och inte använda dom till det som behövs inhandlas.

- Trots att jag betalat pengar för husrum och mat så var husägaren och knackade på flera gånger och frågade varför vi inte betalt hyran. Vi var även utan mat vid ett flertal tillfällen då jag fick använda mina egna pengar (dock bör det nämnas att när jag påpekade detta för Högsta Hönset så såg hon till att betala tillbaka detta).

- Vi flyttade ju skolan från ett ställe uppe i bergen till mitt i stan. Dock så finns det massa möbler (läs platsstolar som det är stort behov av i skolan i stan) kvar i skolan i bergen men dom har den lokala Chiefen låst in iväntan på att hyran på det huset ska betalas.

- Mina tanter upp i bergen hade blivit lovade att man skulle hitta en marknad för deras handgjorda korgar och att de även skulle få material att göra dessa av. De betalade in pengar (trots att de inte lärt sig något nytt, utan bara ville använda sig av den kunskapen de redan hade) och tre månader senare när jag ger mig av hem har ännu ingen marknad hittats och inget material har blivit utdelat. Tanterna blir argare och besviknare för var dag. Här går mitt hjärta itu i tusen bitar. Hur kan man ta pengar från gamla tanter/kvinnor, lova dom en inkomst och sen inte leva upp till sitt löfte? (Notera: jag VET inte hur aktivt det har letats efter en marknad, dock har inte uppdraget delegerats till någon av de jag jobbat med i Kitui och såvitt jag vet är Högsta Hönset oerhört upptagen med annat)

- Högsta Hönset har uttryck att hon är mycket upptagen med sin politiska karriär. Kanske är det där pengarna hamnar, till kampanjer och dylikt? (återigen, subjektiv åsikt)

- Ingen av dom i Kitui har fått lön sen de började jobba för tre månader sen. Inte heller Högsta hönsets chaufför har fått lön. Vidare fick jag berättat av en volotnär från LungaLunga att de inte fått lön där nere heller (hörsägen iofs men låter ju rimligt).


Sen får man höra om hur Malin har haft det sen hon bytte från Project Africa till en annan volontärorganisation här i Kenya som koncentrerar sig på fotboll för unga. Där tar projektstartarna, utöver de bidrag de fått, pengar ur egna, inte särskilt djupa, fickor och pumpar in i projketet. De har andra heltidsjobb. De syr sina egna fotbollar. De bor i hus där det läcker in genom taken.



Så tårögd lämnade jag besvikna tanter och obetalda "medarbetare" och åkte på en kortsemester till Mombasa innan flyget hem. Jag inhandlade 4 nya långklänningar, ersatte stulna souvenirer med nya, åkte tuktuk runt i hela Mombasa, dök med hajar,sköldpaddor och en jätterocka med en diameter på 2-3m samt gick strandpromenad och åt massa fruktsallad. En lyckad, välbehövd tvådagars-semster med andra ord!

Med en handväska, datorväska och en nyfylld, tung sportbag gick jag av bussen i Nairobi vid ungefär nio på kvällen. Tar uppskattningsvis en kvart att gå till huset från där bussen släpte av mig och utrustad med en ficklampa började jag promenera. DÅ! Upp ur det kolsvarta diket dyker en lika kolsvart man upp och börjar följa efter mig! Han kom emot mig i något som såg ut som ett försök till en kram, jag skrek "STAY AWAY FROM ME!" puttade bort honom och började springa så fort jag orkade med mina tre väskor! Efter ett tag så verkade han ge upp och jag med hjärtat i halsgropen och skyhög puls tog mig fram till huset, oskadd och med alla väskor i behåll. SKÖNT!


Och så slutade en till större del plågsam tremånader lång volontärupplevelse i Kenya.

Avslutningsvis bjussar jag på lite bilder från Safarit och semestern i Mombasa.

Sara Lagerquist
Senast aktiv - från Sundbyberg, Stockholms län, Sverige
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem