Resdagboken

Sommar!

onsdag 13 februari 2008 Stoke-on-Trent, England, Storbritannien
  • 129 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Kära Dagbok,

Idag vill jag verkligen vara så där positiv och sprudlande entusiastisk som Ida alltid lyckas vara i sina dagboksanteckningar för just idag känner jag mig nämligen på gränsen till euforisk. Det är solen, våren, ja nästan försommaren som har hittat till Stoke- On- Trent. Alldeles nyss trillade solen som i flera dagars tid strålat från en klarblå himmel ned bakom kullarna som omger vår lilla stad (med ”lilla” menar jag 3 gånger större än Umeå). På varenda liten gräsplätt sitter människor och lapar sol, spelar fotboll eller äter glass. Anna och jag valde det senare. På vår lunchrast plockade vi med oss mat och glass ut i solen. Även Karro lyckades vi övertala att ta en stol och följa med ut. Plockade av oss klädesplagg efter klädesplagg tills vi till slut satt i bara linne. Det var så otroligt skönt så efter dryga två timmar så uppenbarade sig fräknarna på min näsa och Anna hade även hon fått lite färg på kinderna.

En massa saker har ju såklart hänt sedan vi sist skrev. Allt kan ju såklart inte rymmas här men jag ska göra mitt bästa för att få med höjdpunkterna.

Helgen efter Manchester åkte vi på en gratisresa som anordnades av International Office till staden Chester som ligger ca en timmes bussresa från Stoke. Resan kunde fått en bättre start. Bussen hade nämligen gått sönder innan den ens hunnit hämta oss. Så där stod vi 40 frusna utbytesstudenter och en engelsk lärarinna som var en avbild av Mary Poppins och väntade i nära en och en halv timme. Väl på bussen fick vi möta vår smått galna busschafför som hette Gary (innan resans slut hade han hunnit säga sitt namn minst 25 gånger, ”And by the way my name is Gary”). Han höll en lite säkerhetsdemonstration och förklarade att om bussen skulle börja brinna så var det var man för sig själv för Gary själv ämnade nämligen att lämna bussen först av alla. Med bussen följde också en guide. Han berättade att staden Chester grundades av romarna för ett par tusen år sedan. Staden var en rik stad på sin tid eftersom den då var en av Englands största hamnstäder. Idag har dock floden proppats igen så någon större hamn finns tyvärr inte. För att skydda stadens rikedomar från alla vildingar som fanns ett stenkast bort i Wales så byggde romarna en stor mur runt staden. Idag finns muren kvar och funkar som en väldigt bra promenadsträcka för turister. Guiden sa inte så mycket men han visade oss alla central sevärdheter så som, amfiteatern, en offerplats, katedralen, Englands äldsta kyrka, ett stadsmuseum etc. Där efter var det egen tid till att utforska staden. Vi begav oss som vanligt till shoppingkvarteren som inte bara utbudsmässigt var fantastiska utan även utseendemässigt. Hus som tagna ur en Shakespeare pjäs, romantiska kullerstens gator allt vackert omringat av en ganska finurlig och välbevarad mur och med de Walesiska kullarna i bakgrunden.
När vi hunnit bli lagom trötta kom Gary och hämtade oss och körde oss tillbaka till tonerna av Queens högt pumpande ur högtalarna. Ingen hade egentligen bett att få lyssna på Queen just då men Gary som kollat fotboll under tiden vi turistat kände sig partypepp och rockade loss som aldrig förr.

Vårt ”hak” har blivit puben på hörnet där vi båda sedan någon vecka faktiskt är ”medlemmar” med någon form av gultkort som ger oss rabatt på ALLT. Dit var vi i fredags och hade efterplugg med en öl och en flottig hamburgare. Väldigt god sådan skall understrykas. Förra fredagen var vi också där, då tillsammans med Ben och hans vänner. De lärde oss mycket den kvällen bl.a. att uppskatta biljard. De lärde oss också att prata cockney. Visste ni att conkney- dialekten bl.a. går ut på att byta ut ord i en mening mot som rimm? Ett exempel som Bens cokneyvän drog var Apels and Pears som man kan säga istället för stairs. Eller, face kan bytas ut mot boatrace. Helt ologiskt men hysterisk kul att lära sig med lite alkohol i kroppen. Jag å cockneyvännen spöade skiten ur Anna och Ben i biljard den kvällen. Tur för Anna så fick hon chans att hämnas på vår efterpluggpub nu i fredags då hon totalt sopade biljardbordet med mig.

Kanske något färgade av de två terroristklasser som vi just nu läser har vi under veckan också konstaterat hur otroligt obehagligt det här landet är i övervakningssynpunkt. ”CCTV for your safty” heter det. I varje gathörn finns en kamera. Vart du än går måste du visa vem du är, skriva in dig på bibblan och skriva ut dig igen när du går så att någon alltid vet var du befinner dig och hur länge. Imorgon ska vi även ha inspektion av våra rum. Tror mest att det är städningen de ska kontrollera men trots det ändå lite läskigt att jag inte har några rättigheter alls att stoppa dem från att leta runt i mitt rum om de så önskar. Jag har inte gjort mycket brottsligt i mina dar men här kan man inte annat än att känna sig som en misstänkt brottslig hur man än gör. Argumentet att det skulle få mig att känna mig säkrare köper jag inte heller. Jag känner mig inte ett dugg säkrare än vad jag gör i Sverige där jag lever mitt liv utan att bli övervakad var jag än går. Kanske är det här min första aha upplevelse sedan jag kom hit till England. Att man uppskattar det man har det hemma när man ser hur de har det i andra länder.

En annan sak jag uppskattar med Sverige är maten. Anna och jag lagar ju mest vår egen mat. För det mesta inget märkvärdigare än svensk husmanskost som köttfärssås å spagetti, wok, potatis och lax, lasagne etc. Oftast brukar vi göra en sallad till också. Detta har gjort oss kända i korridoren som de nyttiga svenskarna. Eftersom de flesta andra i korridoren inte lagar mat alls eller om de gör det så är det oftast en färdigpizza i ugnen eller micropirog. Det faktum att vi tränar kan de nog förstå men när man kommer till sportcentrat ser man att det är väldigt få tjejer som sportar i jämförelse med antalet killar. Utbudet av klassiska ”tjej”- sporter är extremt dåligt. En förklaring är säkert att lagsportandet här är mycket mer utbrett än i Sverige. Det finns enormt många rugbylag, fotbollslag, basketlag, cricketlag etc. Dock har jag bara hört att det finns tjejlag men aldrig faktiskt sett någon träna, herrlagen har jag däremot sett träna otaliga gånger. En annan sak som fått mig att fundera över det här med tjejer och träning är att jag två gånger nu har varit ute och sprungit (jag vet vädret har stigit mig åt huvudet så till och med jag är ute och joggar nuförtiden). Bara en liten bit här ifrån finns en fantastisk park som bjuder på både backar och bra underlag. Det finns massa joggare i parken så jag borde känna mig hemma men alla de är män och då jag kommer springande så stannar folk och tittar på mig. Folk vänder sig om och stirrar på mig med förvånad blick. ”En tjej som joggar !?!”

För att lugna min pappa Sven som påtalat att det är väldigt mycket fest och lite skola i resedagboken bör jag kanske nämna att vi faktiskt går i skolan också och det går bra. Anna och jag är riktigt nöjda med de kurser vi läser och förutom att vi emellanåt tycker att det är jobbigt att sitta och vänta på lärare som i regel alltid är 10-20 min sena så stormtrivs vi. Vi hänger med bra, det är lagom svårt och vi känner nog att vi ligger på ungefär samma nivå i ”antalet smarta saker sagda under ett tutorial” som våra klasskompisar.

En del har hänt sedan jag först började skriva på detta dagboksinlägg. Det är en ny dag och återigen strålar solen från en klarblå himmel. Denna gång har jag tagit med mig datorn ut i solen för att skicka lite solenergi till er frusna nordbor. Mamma jag vet hur du älskar känslan av att solen steker på huden, Och vet du vad? - det gör den på mig just nu.. Det sticker till och med lite i huden från gårdagens bränna!

Innan jag slutar vill jag bara nämna att vi igår gjorde oss kända på campus som ”the singing swedes”. Det vara kareokee på the ember lounge (en studentpub på campus) och Anna och jag drog dit tillsammans med Maria och Karro. Lite senare anslöt Ben och hans vänner. Jag var mäkta imponerad över vilken nivå kareokeen låg på. Nästan var ända än som grabbade tag i micken kunde faktiskt sjunga! Värst var tjejen som kunde varit med i sikta mot stjärnorna som Whitney Houston. Jag fick gåshud. Kanske under viss påverkan av en kanna strongbow tyckte jag ändå att det var en god idé att vi skulle sjunga ABBA. Anmälde ”Anna from Sweden” till att sjunga Mamma Mia och med Anna som huvudstjärna följde Karro och jag med upp som en liten doakör i bakgrunden. I efterhand kan man ju tycka att det hade varit bäst om vi bara suttit kvar eftersom Karro och jag mest fokuserade på dansrutinen och lät Anna hålla micken. Trots att vi knappats fick några applåder så vill jag ändå tro att vi gjorde succé!

Hade tänkt hålla mig kort idag men som ni vet är det svårare att skriva kort och koncist än att bara ordbajsa och jag är en naturlig ordbajsare så nu blev det såhär. Hoppas ni alla vet hur man skumläser och scrollar.

Saknar er massor- glöm inte kommentera så vi vet att ni mår bra!

Många Kramar

//Magda

Magdalena Davidsson
Senast aktiv - från Stoke-on-Trent, England, Storbritannien
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem